Intervju med Luca Menesini – ReK:s föredragande för förordningen om resultatramen 2028–2034

Du är ReK:s föredragande för den nya resultatramsförordningen som ingår i förslaget till flerårig budgetram 2028–34. Det låter väldigt tekniskt, kan du förklara varför detta ämne är så viktigt?

Vid en första anblick ser resultatramförordningen ut som en teknisk övning om indikatorer och rapportering. I själva verket är det djupt politiskt, eftersom det kommer att forma hur EU-budgeten definierar framgång, fördelar finansiering och verkställer prioriteringar inom alla politikområden.

Denna förordning mäter inte bara utgiftseffektiviteten. Den fastställer också de principer som avgör vad EU:s budget är till för. Såsom framhålls i ReK:s utkast till yttrande som jag arbetar med, som antogs i COTER-utskottet den 5 februari, riskerar kommissionens föreslagna styrningsmodell att sätta stopp för regionalpolitiken och gemensamma europeiska lika villkor genom att främja en nationalisering av EU:s finanser och genom att försvaga regionernas och städernas plats i tillhandahållandet av EU-finansiering. I det avseendet skulle ramen på ett dåligt sätt kunna förändra balansen mellan EU:s mål, nationella prioriteringar och territoriell sammanhållning.

Resultatramen påverkar dessutom den administrativa bördan, innovationskapaciteten och den territoriella rättvisan. Om den är dåligt utformad kan den avskräcka från innovativa projekt och minska mervärdet av sammanhållnings- och landsbygdsutvecklingspolitiken.

Vilka är de viktigaste frågorna och önskemålen i det yttrande som du arbetar med?

Yttrandet är inriktat på tre centrala frågor:

1. Förhindra åternationalisering av sammanhållningspolitiken.
Den föreslagna ramen riskerar att flytta kontrollen från förvaltande myndigheter och regionala aktörer till prestationsplaner på nationell nivå, vilket undergräver platsbaserad politik och territoriell mångfald.

2. Undvika falsk förenkling och överdriven byråkrati.
Även om de är utformade som förenklingar tyder bevis från förvaltande myndigheter på att systemet kan öka den administrativa bördan, eftersom resultatrapporteringen skulle staplas ovanpå befintliga revisions- och utgiftskontroller och inte ersätta dem.

3. Skydda innovation, risktagande och territoriellt mervärde.
Alltför stelbenta indikatorer och standardiserade mål riskerar att missgynna experiment, avskräcka från innovativa lokala projekt och minska sammanhållningspolitiken till "box-ticking" snarare än effekt.

För att komma till rätta med detta efterlyses i yttrandet följande:

· En ny övergripande princip: ”inte orsaka skada för sammanhållningen”, vilket säkerställer att alla EU:s budgetinstrument stöder territoriell sammanhållning – inte bara sammanhållningsfonderna. Och detta bör gälla för alla rubriker, inklusive konkurrenskraft och innovation.

· Starkare tillämpning av subsidiaritetsprincipen, vilket garanterar regionala och lokala myndigheters deltagande i nationella och regionala planer.

· Verklig förenkling, inklusive tillräcklig finansiering av tekniskt stöd, särskilt för mindre kommuner.

· Övergångsperioder för att undvika genomförandechocker som skulle kunna försena finansieringen och skada stödmottagarna.

Har du en känsla av att Europaparlamentet lyssnar på regionernas och städernas röst i denna fas? Hur nära arbetar ni med medlemmarna?

Det finns en växande medvetenhet i Europaparlamentet om att sammanhållningspolitikens framtid och styrningen av EU:s budget inte kan formas utan regioner och städer. Vi har ett nära samarbete med ledamöter av Europaparlamentet i de politiska grupperna, särskilt de som är engagerade i utskotten för regional utveckling, jordbruk och landsbygdsutveckling samt budget, och med föredragande för relaterade ärenden. Det råder konvergens när det gäller viktiga frågor: undvika överdriven centralisering, skydda sammanhållningen och upprätthålla lokal flexibilitet.

Den institutionella balansen är dock fortfarande känslig. Parlamentet är mottagligt, men starka, samordnade bidrag från territoriella aktörer är fortfarande avgörande. ReK:s roll är just att omsätta den territoriella verkligheten i lagstiftning, och vi stärker allianserna med parlamentet för att se till att lokala och regionala röster återspeglas i förhandlingarna. 

I oktober deltog du i den offentliga protesten #CohesionAlliance mot den föreslagna nationaliseringen av sammanhållningspolitiken. Sedan dess har det gått några månader. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har skickat två skrivelser med förslag till ändringar av det ursprungliga förslaget. Det verkar dock som om det fortfarande är en utmaning att uppnå enhällighet bland de nationella regeringarna. Anser du att förhandlingarna går i rätt riktning?

Mobiliseringen av regioner och städer, bland annat genom #CohesionAlliance, har redan haft ett påtagligt politiskt genomslag. Kommissionens uppföljningsskrivelser och föreslagna justeringar signalerar att påtryckningar från territorier och progressiva aktörer är viktiga.

Riskerna kvarstår dock. Det är svårt att uppnå enhällighet bland medlemsstaterna, och vissa regeringar fortsätter att verka för större nationell kontroll över EU-medel, vilket skulle kunna försvaga sammanhållningen, minska den territoriella rättvisan och fragmentera EU:s solidaritet. Framsteg är möjliga – men endast om de politiska påtryckningarna fortsätter. Färdriktningen måste vara tydlig: Sammanhållningspolitiken måste förbli europeisk, platsbaserad och territoriellt förankrad – inte omvandlas till en uppsättning nationella utgiftsanslag.

Förordningen om resultatramen är därför inte en teknisk fotnot, utan ett av de slagfält som kommer att avgöra om EU:s budget förblir ett verktyg för konvergens och solidaritet eller blir en mekanism för nationell fragmentering.

I detta skede verkar det fortfarande, trots en alltmer utmanande geopolitisk situation, som om ordförande Ursula von der Leyen och flera medlemsstater inte fullt ut har förstått att ett starkare Europa nödvändigtvis kräver en starkare EU-budget, och att ett mer konkurrenskraftigt Europa endast kan byggas om alla regioner har befogenhet att konkurrera. Att överge vissa territorier eller underfinansiera viktiga sektorer kommer inte att göra Europa starkare – det kommer att göra det mer fragmenterat, mer ojämlikt och i slutändan mer sårbart.

[Intervjun publicerades i den 15:e upplagan av nyhetsbrevet #CohesionAlliance]